Dripstillery, Milano. 100 cl. 25 %. Serveras kyld, 5 till 7 grader.Ingrediensen ingen skruvar på
Här kommer den observation jag tycker är intressantast, och som förvånansvärt få gör hemma.
När folk vill förbättra sin Negroni gör de nästan alltid samma sak. De byter gin. De läser om botaniker, jämför tre flaskor, provar en japansk, provar en engelsk och diskuterar enbär i förhållande till citrus. Sedan stannar det där.
Men bittern är den ingrediens som bestämmer mest. Den styr sötman, färgen, längden på eftersmaken och exakt var i munnen drinken landar. Att göra en Negroni och aldrig fundera på bittern är ungefär som att bygga om ett kök och behålla den gamla spisen för att den alltid stått där.
Och så vermouthen, som förtjänar ett eget kapitel
Om bittern är den ingrediens ingen skruvar på, så är vermouthen den ingrediens ingen tar på allvar. Det är ett misstag, och jag skulle vilja påstå att det är det vanligaste skälet till att en hemmagjord Negroni blir tråkig.
Vermouth är nämligen inte sprit. Vermouth är vin. Ett vin som kryddats med örter och rötter, alltid med malört i botten, och som stärkts med alkohol för att hålla. Det betyder att vermouthen är den enda ingrediensen i glaset som lever. Den oxiderar. Den tröttnar. Den blir matt och gammal precis som ett vin blir, bara långsammare.
En öppnad flaska vermouth som stått i rumstemperatur sedan i julas är alltså inte samma produkt som den var när du köpte den. Den ska stå i kylen, och den ska drickas upp inom några veckor. Gör bara den enda förändringen, och din Negroni blir märkbart bättre utan att du behöver köpa en enda ny flaska.
Vermouthens historia är dessutom betydligt märkligare än man kan tro, och rymmer både hovleverantörer i Turin, tveksamma medicinska påståenden och en period då den var Europas mest sålda drink. Men det får bli nästa krönika. Den handlar om just vermouth.
Om du vill börja med bittern
Bitter Fusetti Original är en bra utgångspunkt, just för att den är gjord av folk som tänkt precis den här tanken.
Receptet kommer från Mattia Vita, som grundade Milanoföretaget Nexus, tillsammans med Flavio Angiolillo, en av mixologerna bakom flera av Milanos mest omtalade barer. Både de ovan jord och de under. Produktionen sker på Dripstillery i Cassinetta di Lugagnano utanför Milano, ett destilleri som startade så sent som 2020.
Botanikerna är däremot allt annat än moderna. Gentiana och rabarber för den örtiga bitterheten, cinchona, alltså kinabark, samma sak som ger tonic sin beska, samt quassia, pomerans och chinotto. Chinotto är en liten bitter citrusfrukt som italienarna envisats med i generationer.
Resultatet är en bitter med tydlig citrus och en bitterhet som är distinkt men rund snarare än hård, med ett långt och torrt avslut. I en Negroni betyder det att apelsinskalet du vrider över glaset plötsligt har något att haka i, i stället för att bara ligga och flyta. I en Americano fungerar den lika bra. Och rakt upp med soda och is, ordentligt kall, är den ärligt talat en av de enklaste bra saker man kan göra på en torsdag.
Bitter Fusetti Original
Dripstillery, Milano. 100 cl. 25 %. Serveras kyld, 5 till 7 grader.
Receptet, om någon frågar.
- 3 cl gin,
- 3 cl söt vermouth,
- 3 cl Fusetti,
rörd över is i ett lågt glas. Apelsin. Inget mer.
Precis som greven ville ha den. Vilken av dem det nu var.
Bitter Fusetti Original hos Somvia
